Michaelaboken

Ikväll hämtade min syster mig på jobbet. Intet ont anande klev en trött och korvluktande Michaela in i forrrden även känd som gula faran, för att fara hem efter en stressig kväll på macken. Allt flöt på som vanligt, förutom att lite fanta flöt ur flaskan och ner längs min handled, bilen rullade och jag och min käre syster pratade om allt mellan himmel och jord. Och med allt menar jag förstås mat. Jag gick i sådana stora funderingar kring kvällens middag. Jag kunde ju inte komma på vad jag skulle äta.

Diskussionen gick vidare tills Jessica tyckte att det blev varmt och slängde av sig mössan hon hade på huvudet. Plötsligt ser jag att någonting börjar röra sig i ögonvrån och vi båda vänder oss om. Till min systers stora fasa flyger någon/något upp ur baksätet med utsträckta armar och ett skräckslaget vrålskrik letar sig upp ur min systers strupe. Hon skriker och skriker, och armarna fäktar vilt i luften som om hon kunde vifta bort varelsen. Paniken lyser i ögonen och håret står....Vänta lite!

Min syster. Var det inte hon som körde bilen förresten? Vem...
Kan det ha varit jag som skrek som en liten flicka åt absolut ingenting?

Hur som haver visade det sig att det var gode vår vän Sandra Lingonbuske som hade gömt sig i baksätet för att skrämma skiten ur mig på ren svenska.


I hear payback is a bitch så vi får väl se vem som skrattar sist...